Mod och kryperi
I Falladas sista roman

Hans Fallada var en högst egensinnig person. Alkoholist, drogmissbrukare och fängelsekund men samtidigt lysande stilist och samhällsskildrare. Fallada tillhörde de tyska författare som valde att stanna i Tredje Riket, ett val han kom att misstänkliggöras och kritiseras för men som gav honom en unik möjlighet att skildra sönderfallet inifrån. Det var inte riskfritt, han kunde lika gärna ha slutat sina dagar i ett koncentrationsläger men han lyckades mot alla odds överleva skräckregimen.
Hans Fallada är aktuell i nyutgivning och jag har nu läst hans sista stora roman
Ensam i Berlin som kom ut året före hans död 1947. Berättelsen som bygger på ett autentiskt rättsfall, beskriver hur den nazistiska terrorn tvingar fram det allra sämsta hos människorna, kryperi, angiveri, våld, kriminalitet. Handlingen utspelas i Berlin under de första krigsåren och i centrum står paret Anna och Otto Quangel, hon partimedlem och med viss överordnad ställning i sitt yrke, han verkmästare i en möbelfabrik . Hemma hos Quangels pratar man inte mycket politik, Otto är inte särskilt språksam överhuvudtaget, men de tycker båda att den nya regimen har varit till fördel för landet och dem själva. Tills den dagen brevbäraren kommer med beskedet att sonen stupat på östfronten.
Med det brevet i handen börjar de tänka. Från det meningslösa personliga offret till vidare cirklar. De inser det som säkert många vid det här laget förstått – att det kollektiva heilandet förvandlat Tyskland till en mardröm där alla misstänker alla och där rädslan, hatet och lögnen styr.
Otto fattar ett mycket modigt beslut, han inleder en alldeles egen motståndskamp. Så småningom inviger han sin hustru i planen och tillsammans börjar de fabricera kort med regimfientlig text. Dessa kort lägger de sedan ut på olika ställen i Berlin i förhoppningen att de ska läsas av många, kanske starta en präriebrand. Det är naturligtvis en from förhoppning, korten bränner mycket riktigt som eld i händerna på dem som hittar dem och överlämnas så gott som i samtliga fall till polisen.
I centrum för utredningen står den hårdföre Gestapokommissarien Escherich som tvingas till stort tålamod i jakten på paret Quangel och därför blir brutalt behandlad av sina överordnade. Katten på råttan och råttan på repet, ingen går säker under naziregimen utom Führern själv och när det gäller diktatorer har ju även dessa i regel begränsad livslängd.
Otto och Annas motståndskamp är naturligtvis dömd att misslyckas. Efterhand växer ett mönster fram på Escherichs Berlinkartor och så småningom kan dessa modiga människor gripas, förhöras torteras, utsättas för en skenrättegång och avrättas. De behåller sin värdighet till slutet.
Dessa ondskans protokoll, ordentligt arkiverade, ligger alltså till grund för romanen. Fallada skriver i dagboken från sin tid i fängelse år 1944: ”Våldsamma och fega människor har alltid funnits, men det är nazistpartiets märkliga prerogativ att avsiktligt använda sådana människor som styrinstrument, befordra dem till höga befattningar och hetsa dem att förslava sina medmänniskor, ge dem uppmuntran och belöningar. Skit i toppen och skit på botten och allt cementerat med tomma slagord.”
Ensam i Berlin ger oss skäl att fundera närmare på hur vi själva skulle agera i en liknande situation, eller mest sannolikt – inte agera alls.
TORKEL IVARSSON
Den 6 mars 2015